En spricka i asfalten eller en spricka i hållbarhetsmonumentet?

En hållbar strategi för framtiden. En hållbar infrastruktur. Ett hållbart samhällsbygge.

Hållbarhet hörs i många sammanhang, och är kanske det viktigaste ordet vi använder i vårt samhälle just nu. Men vad betyder det?

Hållbarhet ur ett socialt perspektiv där alla människors lika värde står i centrum, där människans värde står i centrum, ja helt enkelt där mänskligheten står i centrum.

Hållbarhet ur ett miljömässigt perspektiv där flora och fauna står i centrum, där hav och mark står i centrum, ja där helt enkelt jordklot och atmosfär står i centrum.

Hållbarhet ur ett ekonomiskt perspektiv där en anläggnings långsiktiga lönsamhet står i centrum, där ett en regions långsiktiga ekonomiska konkurrenskraft står i centrum, eller där helt enkelt robustheten i världens finansiella system står i centrum.

Dessa tre hållpunkter är utan tvivel stora, viktiga och i allra högsta grad relevanta; men besitter icke desto mindre en uppenbar problematik. De presenterar en simplifierad och reducerad bild av hållbarhet; som förvisso inte är helt och hållet felaktig, men som definitivt är ofullständig. Kan det vara så att de små frågorna försvinner i de breda penseldragens spår –inte minst i media. Kanske borde vi börja i det lilla perspektivet ibland? Men vem vill skriva en artikel om att bygga robust så det håller över lång tid? Om vikten av att vårda det vi redan byggt? Om tjocklek på asfaltlager eller korrosionsskydd på belysningsstolpar i en totalentreprenad i Växjö? Om sprickan i asfalten på vägen utanför Luleå som möjligen på sin höjd en daggmask noterar efter ett regnfall, men som innebär att vägkroppen sakta men oerhört säkert eroderar med stora skador som följd? Om den fastfrusna järnvägsväxeln söder om Stockholm som i all sin enkelhet orsakar att 1200 personer sitter alldeles stilla i tågkupén och tittar ut på den stjärnfyllda vackra vinternatten och känner hur frustrationen stegras?

2

Revisionsrapport efter revisionsrapport visar samma sak: infrastruktur uppvisar skador i förtid, och eftersatt underhåll är inte bra. Inte alls bra. Och det är mer regel än undantag att stat, kommun, landsting, privata fastighetsägare hamnar i just det läget.

Vi kan fortsätta hitta exempel där underhållet blivit eftersatt i nästan all oändlighet. Men varför uppstår sådana situationer? En kan svara att det beror på att det inte är lika spännande att lägga resurser på infrastrukturens materialval eller underhåll av det befintliga som att bygga en ny viltpassage, ett nytt torg, en ny skola eller andra exempel på viktiga, publika och uppskattade samhällsinitiativ.

Men i ärlighetens och verklighetens namn är nog svaret ett annat, för självklart vet och förstår de flesta beslutsfattare att val av metoder och material vid ny-, till eller ombyggnation samt underhåll är både viktigt, lönsamt och nödvändigt. Det egentliga svaret är således nog snarare att det är svårt. Svårt att motivera högre byggkostnad för en inte alltid kvantifierbar nytta långt längre fram. Svårt med underhåll. Svårt att välja rätt underhållsmetod, i rätt tid, med rätt aktör och till rätt pris.

Det senare svaret får antagligen de flesta att höja på ögonbrynen; för ingen kan väl på allvar mena att det är svårt att laga en spricka i asfalten? Men hur förvånande det än kan verkas vara så är svaret är ett otvivelaktigt ja; och det av den anledning att det måsta göras, och det måste motiveras på ett välgrundat sätt, med frågeställningar från vitt skilda områden.

 

31

För att komma framåt måste det utvecklas ett mycket bredare och mer gediget samarbete mellan olika kompetenser. Ett samarbete som involverar jurister, ekonomer, naturvetare, ekonomer, statistiker, ingenjörer, logistiker och humanister som tillsammans arbetar för att göra hållbarhetsfrågan fullständig.

Vi ser exempel där många kompetenser behövs för att få till fullständiga lösningar med alla perspektiv täckta, som riktigt långa driftavtal som ger incitament för kloka materialval som gör att det lönar sig för utförarna att underhålla robust, kanske tom låta den som bygger underhålla anläggningen i ett antal decennier. För detta krävs djup kunskap om teknik såväl som nyttjandet av anläggningen, men också djup kunskap om både finansiering och långsiktiga lönsamhetsmodeller, allt innefattat i välskrivna, tydliga, förutsägbara och genomtänkta kontrakt. Att vi inkluderar brukarnas nyttor, upplevelser och kostnader för att få livscykeln komplett i analysen är givet, men kanske också andra intressenter bör finnas med.

Generellt finns intressanta gränsytor som kan göra stor skillnad då en antar en tvärvetenskaplig ansats. Så varför inte kombinera kunskap om materialutmattning, polymerteknik, meteorologi, energiförbrukning, hydrologi, arbetsmiljö, friktion, nuvärdesberäkning, avtalsstruktur och underhållsmetod nästa gång du ska laga en spricka i asfalten?

Visst verkar det spännande?